thoughts
24 maj 2008
Jag har under den senaste tiden funderat den del på det här med bloggande. Egentligen skulle jag nog kalla mig blogg-motståndare, men eftersom jag har en egen är det nog att vara en smula motsägelsesfull. Jag är dock ganska skeptisk till vad bloggandet har blivit till, och vilket stort inflytande bloggvärlden har fått på många människor, inklusive media. En blogg är inte längre en dagbok där man skriver ner sina tankar och åsikter, utan ett sätt att marknadsföra sig själv i både bild och text. Det är det jag är lite skeptisk till - när det går överstyr.
En blogg är ett ganska egoistiskt fenomen, där man för en gångs skull får lov att endast fokusera på sig själv, sina tankar och hållningar. Detta är visserligen bra för många människor, då man lätt glömmer bort sig själv och sina tankar i sin hektiska vardag. För andra är det dock ett mer självbeundrande sätt att framställa sig själv som ett slags utställningsobjekt, och vad jag förstår finns det inte gränser för hur långt man kan gå.
Jag har tänkt mycket på att det hela ju inte hade fungerat om det inte fanns människor som läser bloggarna. Att lyckas inom bloggvärlden verkar för många vara att ha så många läsare som möjligt, vilket ju betyder att många tar del av ens liv - man blir synlig på något sätt. Så för att många bloggar ens ska kunna existera, så krävs det ju också att det faktiskt är någon som läser dom. Och det säger kanske egentligen mer om dom som läser än dom som skriver. Uppenbarligen finns det människor som skriver endast för uppmärksamhetens skull, och inom det området finns det väl åtskilliga exempel på att folk skriver/säger vad som helst bara för att bli sedda. Och fortfarande sitter människor som klistrade framför datorn och läser vad som skrivs. Har vi inget annat för oss, eller är vi bara så himla nyfikna på andra människor?
När jag trots mina skeptiska tankar började skriva i bloggen igen, så funderade jag mycket på vad det egentligen är jag vill ha ut av det. Vill jag egentligen att folk ska kunna ta del av min värld? Och jag kom efter långa diskussioner med mig själv fram till, att inget av det ovanstående tilltalar eller lockar mig.
Jag behöver inga läsare - även om det kan vara kul att någon kan glädjas åt det man skriver, eller kanske att vänner intresserar sig för ens åsikter.
Jag har inget behov av att "visa upp" mig själv eller mina nya kläder.
Jag har inget behov av att berätta om min supernyttiga lunch-sallad eller min nya kaffe-latte-smak, om det inte står i förbindelse med något annat jag har att berätta.
Jag söker inte bekräftelse från någon och jag har inget behov av att synas mer än jag gör när jag går utanför dörren.
Jag har inga extrema åsikter jag vill förmedla till omvärlden och jag har inget speciellt ändamål med min blogg.
Jag vill bara skriva av mig. För min egen skull och för att få tankar ut ur huvudet.
Så från och med nu lovar jag mig själv och dom eventuella framtida läsare, att:
Jag tänker inte fotografera min lunch och skriva hur många kalorier den innehåller.
Jag tänker inte rada upp mina nyinköpta prylar på golvet och fotografera dom så ni kan se vad jag lagt pengar på.
Jag tänker inte ställa mig framför speglen med "dagens outfit" och fotografera mig själv med ett påklistrat leende.
Jag tänker ännu mindre förklara för alla vart vartenda plagg är köpt, så folk ska kunna köpa samma. Det är nog ändå ingen som bryr sig om det faktiskt.
Jag tänker inte komma med några fräsiga smink-tips.
Jag tänker bara vara mig själv och skriva om det jag känner för.
Och ingen behöver någonsin bry sig om det.
Det var nog mest det jag ville ha ut.
