wib.

Tanken slog mig - vilka förbaskat tråkiga inlägg jag skrivit den senaste tiden. Det finns liksom inget djup i mig för tillfället. Kanske har jag aldrig varit speciellt djup och öppen, men det kan ju finnas gränser för vad som ens är lönt att plädera ut i etern. Dock har väl allt sin förklaring, och min är väl att min hjärna för närvarande är ganska ockuperad med att vara djup på ett annat plan än det personliga, typ blodsjukdomar. Därför får känslolivet en annan prioritet och allt känns sådär lagom, mittemellan, normalt och vanligt. Och det får det göra en stund till. Snart är det över. 14 dagar.

Hemskt skönt att komma hem till nära och kära i helgen, för övrigt. Nu längtar jag ännu mer till sommarlovet och vill bara att allt ska vara över så att jag kan få komma iväg till Tunisien med min älskade man. Nu, nu, nu, nu vill jag det.

Hejdå.