wib.

Uh, vilken seg dag. Kom faktiskt upp ur sängen vid halv sju imorse, mot alla odds. Föreläsning kl 08 i en  i s k a l l  lokal. Dom (vem? vilka? bovarna?) måste ha råkat (!?!?!) lämna alla fönster och dörrar öppna under natten, eftersom det var ca 10 grader celsius inne i föreläsningslokalen då vi kom imorse. Det vill säga, vi fick sitta med halsdukar, jackor, mössor och vantar på och försöka lyssna på gubben som pratade om något jag inte ens minns.

Det var svårt att skriva anteckningar med stickade tumvantar på.

Efter det fick vi äntligen byta lokal inför resterande föreläsningar... När jag sedan skulle cykla hem var det  s n ö s t o r m. Jag trodde att jag skulle stupa på halva vägen, det var inte lätt att cykla i det vädret. När jag kom till gågatan stannade jag cykeln för att hämta luft och krafter, och upptäckte då att min svarta jacka, min blommiga halsduk och mina svarta fluffskor var alldeles vita och hela jag såg ut som en snögubbe... på framsidan. Inte så konstigt kanske, eftersom jag ju cyklade i snö och motvind, men det konstiga var att  i n g e n   a n n a n  såg likadan ut. Jag såg ut som om jag kommit ut ur en tidsmaskin från istiden, medan alla andra gick runt på gatan och visslade för sig själva, torra och rena. Lustigt! Ännu lustigare blev det då en liten flicka till slut fick syn på mig (vilket krossade min teori om att jag var en osynlig tidsmaskinpassagerare, typ som ismannen Ötzi) och skrek "MAMMA KOLLA HUR DEN TANTEN SER UT, VAD HAR HON GJORT? MAMMA KOLLA DÅÅÅÅÅÅ" Mamman vände sig om och kollade. Sedan skrattade hon åt mig.

Då cyklade jag hem, och då jag parkerade cykeln utanför huset sken solen och fåglarna kvittrade. Jag gick upp till lägenheten och somnade på soffan i protest.