wib.

Jag har dom senaste dagarna irriterat mig lite på att överallt höra och läsa att "nu är det vår!!!!!". Herregud, solen har visat sig i 2 dagar, och visst är det underbart, men är det verkligen vår för det? Att fortfarande behöva ha dubbla vantar, mössa och tjock jacka när man cyklar ut på morgonen, är inte förknippat med vår för min del. Heller inte att behöva frysa ihjäl i lägenheten, så fort solen slutar lysa in genom fönstret längre. Frågan är, om det inte är mer en önsketanke än en realitet, att våren är kommen?

Nej, om det är vår, det vet jag inte riktigt. Än.

Dock finns det känslor i luften, som är mer förknippade med vår än vinter. Man har på något sätt ett lite ljusare sätt att se på saker och ting när man fått några doser av solen, och man är inte lika osugen på att cykla till skolan (endast grundat på att vädret inte är piss, inte för att man tycker att föreläsningarna blir bättre och bättre...). Det finns också en helt annan folklig uppstämdhet under denna tiden av året, då alla utom pollenallergikerna vet vilken underbar tid vi går till mötes, och då denna tid faktiskt finns att nå inom väldigt kort framtid. Var och en går liksom runt med sin egen tanke och längtan efter våren, vare sig det handlar om att plantera blommor, tvätta av utemöblerna, shoppa vårkläder, ta fram solglasögonen, gå på konstrunda eller bara sitta och njuta på en bänk i solen.

Den finns där, våren. Och den är på mycket god väg. Men när jag huttrar och skakar fram på min silvriga crescent om morgnarna, ifrågasätter jag mycket starkt om den är här redan.

Från det ena till den andra har jag laddat ner lite ny musik. Amos Lee är det sänaste på min iPod, även om låtarna är mer eller mindre uråldriga. Denna låt var underbar att lyssna på idag, när solen lös in genom fönstret och gjorde min lägenhet varm och fridfull. Nu är det dags för yoga. Tjipp hej.